Taget från en textfil som verkar ha skrivits på ovanstående datum.
"Nu kanske jag äntligen kan köpa en Dr Pepper," tänkte jag. Föreläsningen i Datakommunikation hade just slutat - en extra lång föreläsning på fyra timmar som hade varit lite tröttande. Jag gick från M-huset där föreläsningen tagit plats till L-huset, där jag hade tänkt gå en trappa upp, till markplanet, och köpa en burk i automaten vid ingången. När jag kommit upp för trappan såg jag att det skulle bli svårare än jag trodde. Där stod nämligen två poliser, och en smärre folksamling runt omkring dem. Jag lade först inte märke till den bår som stod bakom poliserna, eftersom jag bara såg huvudstödet. Poliserna frågade ut någon, troligen den som ringt 112. Han såg lite nervös ut. Karl Petterson, en lärare på skolan, var redan där, och gick förbi lite folk till poliserna. Jag tror att det var nu jag tittade ut genom fönstren och såg ambulansen och polisbilen utanför. Jag stod fortfarande ungefär tio meter bort från Karl och poliserna när Karl ropade åt mig att gå upp och se efter ifall Lena Höijer satt kvar i expeditionen. Först hörde jag inte riktigt vad han sade, och var tvungen att kontrollera.
- Lena? På expeditionen?
Karl nickade, och jag skyndade uppför trapporna och in i lärarnas avdelning i byggnaden, där man kan komma in bakvägen till ITE:s expedition. Den var stängd, och jag frågade någon om Lena fortfarande var kvar på skolan.
- Det är stängt, svarade han.
- Ja, men är Lena här?
Han såg lite oförstående ut.
- KAPE, började jag, men avbröt mig snabbt. Att använda Karls lärarsignatur när man inte pratar med en annan student brukar vara meningslöst.
- Karl Petterson vill henne något, sade jag istället.
- Nä, hon är nog inte här, svarade han.
Jag gick ut och hann knappt börja gå nerför trappan när jag mötte Karl, som måste ha börjat gå upp strax efter mig. Han skakade på huvudet med en frågande blick, som om han menade "Hon var inte där, eller hur?"
- Nej, hon är inte här, sade jag.
Han nickade.
- Jag tänkte att om det var två gamla studenter, så kanske hon skulle känna igen dem.
- Men vad är det som har hänt? frågade jag.
- Överdos.
Jag blev förvånad, och sade någonting i stil med "allvarligt?". Han tog ett halvt steg närmare och talade lite lägre, som om det han sade bara var mellan oss.
- Ja, det är ju så här med narkotika att de som köper oftast inte har någon aning om hur starkt det är. Så de brukar testa en liten dos på någon tjej, och sen dosera efter hennes reaktion. Tydligen hade inte de här två gjort det.
Detta chockade mig lite, att han skulle tala så sakligt om droger, som om han hade stora kunskaper i området.
- Men.. här?
- Ja, det är ju öppet, vem som helst kan komma in, till - vad är det - fem?
Han sade något mer när han vände sig för att gå, men jag uppfattade inte riktigt det. Jag antog att han hade sagt "hejdå" eller något liknande, så jag sade kanske "hejdå" och gick nerför trappan igen. Troligen stannade jag till vid markplanet för att se vad som hände. Jag gick sedan ner till bottenvåningen och letade efter João, samt funderade på om jag skulle gå ut för att ta en omväg till labhandledarnas rum, när jag såg att David Martland och en iranier stod vid hissen. Hissdörrarna öppnades just, så jag gick in.
- What's happening down there? frågade David när hissen åkte förbi markplanet.
- Two people overdosed, svarade jag.
Han sade något om att han var förvånad över att något sådant hände här på skolan.
- I'm quite shocked myself, sade jag.
- It's a bit slow, sade iraniern.
- Excuse me? sade David.
- Slow, it's slow.
- Oh, the lift, sade David. I meant down there, there's an ambulance, something's happened.
Iraniern tittade ut som hastigast genom fönstret och verkade fortfarande inte veta vad David menade när han mumlade något till svar. Hissen stannade på översta våningen, och vi gick ut. Där stod João och Alex, båda med rullskridskor på. De såg uppifrån att det fanns en ambulans och en polisbil utanför, att det stod poliser där nere, och att det varit bårar i huset, som nu rullats ut. De undrade vad som hänt.
- Två stycken som tog överdos, sade jag.
- På vadå? sade Alex, medan vi gick in i hissen.
- Knark, antar jag, sade jag, varpå João sade någonting i stil med "vilka puckon", och vi andra stämde in.
Vi kom ner till markplanet och gick till labhandledarnas rum. Det var nu möjligt, eftersom bårarna rullats ut, ambulansen höll på att köra iväg, och folk tydligen tappat intresset. Poliserna stod fortfarande vid toaletten och talades vid. João tog sin jacka medan Alex plockade upp sina ägodelar.
- Vart ska vi? frågade jag.
- Hem, så klart, svarade João.
João och Alex rullade sedan mot utgången.
- Jag ska ta en Dr Pepper, sade jag när de andra rullade ut.
Jag gick till automaten, tryckte i en 10-krona, och lyssnade samtidigt lite försiktigt på polisernas konversation. Det enda jag kommer ihåg nu är att en av dem sade något som "det borde gå att fånga dem". Jag tog min burk och gick mot utgången. Två yngre kvinnor gick framför mig, stannade innan ytterdörren och vände sig överraskande nog mot mig.
- Vet du vad som hänt?
- Överdos, svarade jag kort eftersom jag förväntade mig att vi skulle gå ut, och att de bara undrade i förbigående.
- Av vad?
- Narkotika, tror jag.
- Va? Är det säkert?
- Men klarade dom sig då?
Den ena höll sig för bröstet och såg chockad ut. Den andra gjorde något liknande, och jag tyckte att de överreagerade. Vi utbytte ett par korta kommentarer och gick ut. Där hade João och Alex stått och pratat med bland andra Maria Möller, och redan spridit ryktet.
- Alltså, inte för att jag är knarkare eller har knarkat eller så, men mitt på dan? Det är lite 'loser', flinade Alex.
Vi stod och skämtade lite om det hela, och sedan gick vi skilda vägar. Jag och João gick till bilen och åkte hem.
