Hört på tunnelbanan idag, lite förenklat:
A: Japp, onsdag imorgon då!
B: Ja - ha! - mitt i veckan!
A: Jomen det går fort.
Ja, tänkte jag, det går fort, och funderade på hur vissa verkar behandla livets stadiga lunk som något nödvändigt ont. Det är nästan som om de bara försöker ta sig förbi livet, som om det bara är ett hinder på vägen. Vart de nu är på väg.
Jag undrar hur de kan klara sig undan ångesten och depressionen. För den finns väl där för alla, bara man känner efter? De kanske bara stretar enträget framåt, knuffar sig förbi och fyller upp varje tyst minut med prat om lägenhetspriser och busslinjer och renovering bara för att slippa höra sina egna tankar. Har de faktiskt någonting att se fram emot på helgerna, eller är det bara ett till tidsfördriv? Varför vill man egentligen fördriva tiden, är inte det något man vill behålla?
Nu låter det här inlägget kanske depressivt och tungt, men det beror nog på att jag har suttit och läst igenom hela Johan Rheborgs blogg. Den är både deprimerande och inspirerande, till exempel fick den ju mig att prova på svenska för en gångs skull. Det är väl positivt?
No comments:
Post a Comment