Congrats

My little brother's a huge rock star over in the US, and now he's getting the Michael Jackson treatment (the good kind).

Yes we can!

I have roots in Cape Verde. Why don't I get a cool theme song? (Click Obama to hear "Kenya".)

Höstmusik

Soundgarden - Fell on black days

Zero 7 - In The Waiting Line

1999-05-07

Taget från en textfil som verkar ha skrivits på ovanstående datum.

"Nu kanske jag äntligen kan köpa en Dr Pepper," tänkte jag. Föreläsningen i Datakommunikation hade just slutat - en extra lång föreläsning på fyra timmar som hade varit lite tröttande. Jag gick från M-huset där föreläsningen tagit plats till L-huset, där jag hade tänkt gå en trappa upp, till markplanet, och köpa en burk i automaten vid ingången. När jag kommit upp för trappan såg jag att det skulle bli svårare än jag trodde. Där stod nämligen två poliser, och en smärre folksamling runt omkring dem. Jag lade först inte märke till den bår som stod bakom poliserna, eftersom jag bara såg huvudstödet. Poliserna frågade ut någon, troligen den som ringt 112. Han såg lite nervös ut. Karl Petterson, en lärare på skolan, var redan där, och gick förbi lite folk till poliserna. Jag tror att det var nu jag tittade ut genom fönstren och såg ambulansen och polisbilen utanför. Jag stod fortfarande ungefär tio meter bort från Karl och poliserna när Karl ropade åt mig att gå upp och se efter ifall Lena Höijer satt kvar i expeditionen. Först hörde jag inte riktigt vad han sade, och var tvungen att kontrollera.

- Lena? På expeditionen?

Karl nickade, och jag skyndade uppför trapporna och in i lärarnas avdelning i byggnaden, där man kan komma in bakvägen till ITE:s expedition. Den var stängd, och jag frågade någon om Lena fortfarande var kvar på skolan.

- Det är stängt, svarade han.

- Ja, men är Lena här?

Han såg lite oförstående ut.

- KAPE, började jag, men avbröt mig snabbt. Att använda Karls lärarsignatur när man inte pratar med en annan student brukar vara meningslöst.

- Karl Petterson vill henne något, sade jag istället.

- Nä, hon är nog inte här, svarade han.

Jag gick ut och hann knappt börja gå nerför trappan när jag mötte Karl, som måste ha börjat gå upp strax efter mig. Han skakade på huvudet med en frågande blick, som om han menade "Hon var inte där, eller hur?"

- Nej, hon är inte här, sade jag.

Han nickade.

- Jag tänkte att om det var två gamla studenter, så kanske hon skulle känna igen dem.

- Men vad är det som har hänt? frågade jag.

- Överdos.

Jag blev förvånad, och sade någonting i stil med "allvarligt?". Han tog ett halvt steg närmare och talade lite lägre, som om det han sade bara var mellan oss.

- Ja, det är ju så här med narkotika att de som köper oftast inte har någon aning om hur starkt det är. Så de brukar testa en liten dos på någon tjej, och sen dosera efter hennes reaktion. Tydligen hade inte de här två gjort det.

Detta chockade mig lite, att han skulle tala så sakligt om droger, som om han hade stora kunskaper i området.

- Men.. här?

- Ja, det är ju öppet, vem som helst kan komma in, till - vad är det - fem?

Han sade något mer när han vände sig för att gå, men jag uppfattade inte riktigt det. Jag antog att han hade sagt "hejdå" eller något liknande, så jag sade kanske "hejdå" och gick nerför trappan igen. Troligen stannade jag till vid markplanet för att se vad som hände. Jag gick sedan ner till bottenvåningen och letade efter João, samt funderade på om jag skulle gå ut för att ta en omväg till labhandledarnas rum, när jag såg att David Martland och en iranier stod vid hissen. Hissdörrarna öppnades just, så jag gick in.

- What's happening down there? frågade David när hissen åkte förbi markplanet.

- Two people overdosed, svarade jag.

Han sade något om att han var förvånad över att något sådant hände här på skolan.

- I'm quite shocked myself, sade jag.

- It's a bit slow, sade iraniern.

- Excuse me? sade David.

- Slow, it's slow.

- Oh, the lift, sade David. I meant down there, there's an ambulance, something's happened.

Iraniern tittade ut som hastigast genom fönstret och verkade fortfarande inte veta vad David menade när han mumlade något till svar. Hissen stannade på översta våningen, och vi gick ut. Där stod João och Alex, båda med rullskridskor på. De såg uppifrån att det fanns en ambulans och en polisbil utanför, att det stod poliser där nere, och att det varit bårar i huset, som nu rullats ut. De undrade vad som hänt.

- Två stycken som tog överdos, sade jag.

- På vadå? sade Alex, medan vi gick in i hissen.

- Knark, antar jag, sade jag, varpå João sade någonting i stil med "vilka puckon", och vi andra stämde in.

Vi kom ner till markplanet och gick till labhandledarnas rum. Det var nu möjligt, eftersom bårarna rullats ut, ambulansen höll på att köra iväg, och folk tydligen tappat intresset. Poliserna stod fortfarande vid toaletten och talades vid. João tog sin jacka medan Alex plockade upp sina ägodelar.

- Vart ska vi? frågade jag.

- Hem, så klart, svarade João.

João och Alex rullade sedan mot utgången.

- Jag ska ta en Dr Pepper, sade jag när de andra rullade ut.

Jag gick till automaten, tryckte i en 10-krona, och lyssnade samtidigt lite försiktigt på polisernas konversation. Det enda jag kommer ihåg nu är att en av dem sade något som "det borde gå att fånga dem". Jag tog min burk och gick mot utgången. Två yngre kvinnor gick framför mig, stannade innan ytterdörren och vände sig överraskande nog mot mig.

- Vet du vad som hänt?

- Överdos, svarade jag kort eftersom jag förväntade mig att vi skulle gå ut, och att de bara undrade i förbigående.

- Av vad?

- Narkotika, tror jag.

- Va? Är det säkert?

- Men klarade dom sig då?

Den ena höll sig för bröstet och såg chockad ut. Den andra gjorde något liknande, och jag tyckte att de överreagerade. Vi utbytte ett par korta kommentarer och gick ut. Där hade João och Alex stått och pratat med bland andra Maria Möller, och redan spridit ryktet.

- Alltså, inte för att jag är knarkare eller har knarkat eller så, men mitt på dan? Det är lite 'loser', flinade Alex.

Vi stod och skämtade lite om det hela, och sedan gick vi skilda vägar. Jag och João gick till bilen och åkte hem.

Nerina Pallot

Jippi!

Glad i hågen över Järnringens kraftinsats loggar jag in i deras webbshop för att kolla om status på min order kanske ändrats till "Levererad". I historiken står att jag inte gjort några beställningar. Hoppas det betyder att boken är skickad då. =)

Sedan tittar jag en bit upp och ser till min absoluta förskräckelse att personuppgifterna visar en urgammal adress. Pulsen ökar, jag är arg över att jag kan ha varit så dum, det dunkar i tinningarna. Jag föreställer mig ett scenario där jag kontaktar de som flyttat in på den gamla adressen och ber dem eftersända boken till mig. Kanske kan jag åka och hämta den hos dem? Nja, jag känner dem ju inte ens...

På något sätt kommer jag på att söka efter "coriolis" i min Gmail, tunnelseendet till trots. Där är beställningen. Där står rätt adress. Jag drar en lättnadens suck. Coriolis kommer att hitta hem till mig.

Senare samma dag: Jag har boken! Den är så fin! =)

Negerboll

Erik Vildes inlägg i negerbolldebatten.

Coriolis

Speaking of Coriolis, it has the best trailer I've ever seen for a pen and paper table-top role-playing game. Way to promote an original concept, guys!

Shame on you

När jag funderar på att lära känna nya människor så avskräcks jag av tanken på förbindelse. Om jag pratar med den där konsulten på jobbet som spelar rollspel så kanske vi kommer hyfsat bra överens, och jag kanske blir bjuden på någon liten sammankomst och hoppar in i en rollspelskampanj, och sen är jag fast. "Då ses vi hos Pelle imorron," kommer han att säga varje onsdag. Han kommer att vilja äta lunch tillsammans och prata om Coriolis. Han och hans kompisar kommer att insinuera sig in i min MSN-lista, och ligga där och vänta tills jag kommer online för att hoppa på mig och prata.

Det kanske inte låter så negativt, kanske rentav trevligt i dina öron. Mig stör det något fruktansvärt. Jag har svårt för folks engagemang, eftersom mitt väldigt sällan matchar deras. Alla andra verkar bry sig om och engagera sig i allt från arbetsrutiner, hobbys och träning till vänskap och relationer. Jag har inget engagemang. Inget alls. Jag tar aldrig initiativ. Jag gör som jag blir tillsagd eller ombedd, vilket ibland får mig att uppfattas som generös och hjälpsam. Grejen är att jag aldrig har något bättre för mig, så varför inte lika gärna hjälpa andra för att fylla ut tiden?

Ibland skäms jag lite när vissa så väldigt gärna verkar vilja umgås. De häver ur sig saker som "Men det är alltid så kul när du hälsar på" eller till och med "Jag saknar ju dig". Samtidigt kan jag sitta hemma helt ensam och äta lunch ensam på jobbet flera dagar i sträck -- som när brorsan och hans tjej var på semester -- och trivas. Gud vad skönt att vara helt själv. Underbart att få läsa en bok i godan ro när jag äter och på väg till och från jobbet. Allt utan en tanke på någon annan själ. Det är inte något personligt eller elitistiskt, för jag har ju inget emot de som vill umgås med mig. Dock har det umgängesbehovet aldrig känts ömsesidigt. Då blir det istället ansträngande och till slut jobbigt och skämmigt.

Faktum att jag är kattmänniska hör lite ihop med det här. Hundar ger "ovillkorlig kärlek", vilket egentligen innebär att de förväntar sig en massa kärlek och engagemang tillbaka. De är efterhängsna och har ett ohälsosamt psykiskt beroende till husse och matte. Katter skiter i allt. Ändå, när allt kommer omkring, skulle jag nog aldrig ens skaffa katt.

Time flies

Hört på tunnelbanan idag, lite förenklat:

A: Japp, onsdag imorgon då!
B: Ja - ha! - mitt i veckan!
A: Jomen det går fort.

Ja, tänkte jag, det går fort, och funderade på hur vissa verkar behandla livets stadiga lunk som något nödvändigt ont. Det är nästan som om de bara försöker ta sig förbi livet, som om det bara är ett hinder på vägen. Vart de nu är på väg.

Jag undrar hur de kan klara sig undan ångesten och depressionen. För den finns väl där för alla, bara man känner efter? De kanske bara stretar enträget framåt, knuffar sig förbi och fyller upp varje tyst minut med prat om lägenhetspriser och busslinjer och renovering bara för att slippa höra sina egna tankar. Har de faktiskt någonting att se fram emot på helgerna, eller är det bara ett till tidsfördriv? Varför vill man egentligen fördriva tiden, är inte det något man vill behålla?

Nu låter det här inlägget kanske depressivt och tungt, men det beror nog på att jag har suttit och läst igenom hela Johan Rheborgs blogg. Den är både deprimerande och inspirerande, till exempel fick den ju mig att prova på svenska för en gångs skull. Det är väl positivt?

Musical genius III

Presenting Julia Nunes, winner of the 2007 Bushman World Ukulele Video Contest.

Musical genius, cont'd

Remember the norwegian guy who made a beatbox video by editing together different sounds he made in front of his webcam? It was very goofy, he even had a sneeze in there somewhere. Anyway, check out this other video he made.

People skillz

I'm starting to wonder if socializing isn't about acquiring some special conversational skill, but just talking to the right people in the right circumstances. I've had some success having intelligent conversations with certain individuals when it's just the two of us, in a relaxed environment.

Talking to people at parties is doomed to fail, for three reasons: 1) Noise, 2) ostentation and 3) alcohol. Screaming and straining to hear people over the din and music is exhausting and instantly gets me in a bad mood. Item number two refers to the partygoers' need to impress one another, dredging up useless facts, clever jokes and anecdotes or trying to bust a move on the dance floor. I have no such need -- maybe I'm only imagining it in others -- but the fact remains that I feel embarrassed for them and bored by their antics. Of course, other partygoers also consume alcohol, which only aggravates points 1 and 2.

Dinner parties or small get-togethers have their own set of problems. If it's too diverse a group, or if anyone's boss is present, the guests will stick to shallow smalltalk. A few people might dominate the conversation with anecdotes or jokes. Eventually, smaller conversations might spin off, with guests speaking only to the ones sitting closest. Chances are I'll end up next to a conversation I'm not at all interested in. Sports, maybe. Bob Dylan. One might suggest that I move around and sit somewhere else, but if I do muster the energy to stand, I might as well take the opportunity to leave. Besides, there has to be an empty seat next to a very interesting person for me to even bother.

Reading through what I've just written, I realize I'm probably extremely picky. Still, I believe one has the right to choose who one consorts with, even if that ultimately means one is alone.

So, I need a relaxed setting where I can talk to people one-on-one, and both involved actually want to and have time to talk. That's only ever likely to happen at work, and it rather rarely happens there either since people actually do work there. So I guess I'm screwed. Happy New Year!