Coriolis

Speaking of Coriolis, it has the best trailer I've ever seen for a pen and paper table-top role-playing game. Way to promote an original concept, guys!

Shame on you

När jag funderar på att lära känna nya människor så avskräcks jag av tanken på förbindelse. Om jag pratar med den där konsulten på jobbet som spelar rollspel så kanske vi kommer hyfsat bra överens, och jag kanske blir bjuden på någon liten sammankomst och hoppar in i en rollspelskampanj, och sen är jag fast. "Då ses vi hos Pelle imorron," kommer han att säga varje onsdag. Han kommer att vilja äta lunch tillsammans och prata om Coriolis. Han och hans kompisar kommer att insinuera sig in i min MSN-lista, och ligga där och vänta tills jag kommer online för att hoppa på mig och prata.

Det kanske inte låter så negativt, kanske rentav trevligt i dina öron. Mig stör det något fruktansvärt. Jag har svårt för folks engagemang, eftersom mitt väldigt sällan matchar deras. Alla andra verkar bry sig om och engagera sig i allt från arbetsrutiner, hobbys och träning till vänskap och relationer. Jag har inget engagemang. Inget alls. Jag tar aldrig initiativ. Jag gör som jag blir tillsagd eller ombedd, vilket ibland får mig att uppfattas som generös och hjälpsam. Grejen är att jag aldrig har något bättre för mig, så varför inte lika gärna hjälpa andra för att fylla ut tiden?

Ibland skäms jag lite när vissa så väldigt gärna verkar vilja umgås. De häver ur sig saker som "Men det är alltid så kul när du hälsar på" eller till och med "Jag saknar ju dig". Samtidigt kan jag sitta hemma helt ensam och äta lunch ensam på jobbet flera dagar i sträck -- som när brorsan och hans tjej var på semester -- och trivas. Gud vad skönt att vara helt själv. Underbart att få läsa en bok i godan ro när jag äter och på väg till och från jobbet. Allt utan en tanke på någon annan själ. Det är inte något personligt eller elitistiskt, för jag har ju inget emot de som vill umgås med mig. Dock har det umgängesbehovet aldrig känts ömsesidigt. Då blir det istället ansträngande och till slut jobbigt och skämmigt.

Faktum att jag är kattmänniska hör lite ihop med det här. Hundar ger "ovillkorlig kärlek", vilket egentligen innebär att de förväntar sig en massa kärlek och engagemang tillbaka. De är efterhängsna och har ett ohälsosamt psykiskt beroende till husse och matte. Katter skiter i allt. Ändå, när allt kommer omkring, skulle jag nog aldrig ens skaffa katt.

Time flies

Hört på tunnelbanan idag, lite förenklat:

A: Japp, onsdag imorgon då!
B: Ja - ha! - mitt i veckan!
A: Jomen det går fort.

Ja, tänkte jag, det går fort, och funderade på hur vissa verkar behandla livets stadiga lunk som något nödvändigt ont. Det är nästan som om de bara försöker ta sig förbi livet, som om det bara är ett hinder på vägen. Vart de nu är på väg.

Jag undrar hur de kan klara sig undan ångesten och depressionen. För den finns väl där för alla, bara man känner efter? De kanske bara stretar enträget framåt, knuffar sig förbi och fyller upp varje tyst minut med prat om lägenhetspriser och busslinjer och renovering bara för att slippa höra sina egna tankar. Har de faktiskt någonting att se fram emot på helgerna, eller är det bara ett till tidsfördriv? Varför vill man egentligen fördriva tiden, är inte det något man vill behålla?

Nu låter det här inlägget kanske depressivt och tungt, men det beror nog på att jag har suttit och läst igenom hela Johan Rheborgs blogg. Den är både deprimerande och inspirerande, till exempel fick den ju mig att prova på svenska för en gångs skull. Det är väl positivt?

Musical genius III

Presenting Julia Nunes, winner of the 2007 Bushman World Ukulele Video Contest.